Mamma...
min mamma alltså. Den här veckan har jag fått 1 sms och 1 kommentar på bloggen- fantastiskt!
Ibland får jag en brinnande lust att blogga. Att berätta om vårt liv, vad som händer - stort som smått. Jag tänker att jag har lätt för att uttrycka mig i skrift och att det är viktigt att få utlopp. Men så läser jag alla fantastiska bloggar jag följer och känner att jag inte ens är i närheten. Och även om jag känt att jag kunnat skriva på det sättet vet jag inte om jag klarat att vara så utelämnande och öppen, fast det är ju de inläggen jag själv älskar att läsa. De senaste två åren har varit väldigt mycket fokus på mitt jobb. Det har framförallt varit mycket fokus på mitt jobb-bytande. Det har varit positivt och jag är stolt över valen jag vågat göra. Det har varit väldigt tufft och jobbigt i perioder men jag har tagit mig igenom det. Och nu har jag landat, jag har landat på ett jobb i min stad på ett jobb med sunda värderingar och som jobbar för staden och människorna. På ett jobb med fantastiska kollegor, ett härligt team som vågar ifrågasätta men som samtidigt har respekt för va
Kommentarer
Tänker allt på dig även om jag inte kommenterar eller smsar. Börjar det bli långtråkigt?
jag är ledig i morgon, hur har du det?
Kanske kan ses? Barnen är lite hostiga, men jag kanske kan lämna dem hos svärmor?
Jag ringer dig.
Kram Sofia