När Noah kom till världen del III

Jag och Martin promenerade ganska långsamt i korridoren och där någonstans när vi vände för att gå tillbaka började en molande kramp sprida sig över magen. Nu börjar det kännas nått sa jag till Martin och vi skyndade oss tillbaka. Jag gick på toaletten och började känna sammandragningarna både oftare och kraftigare. Jag började tänka på att andas lugnt och jag försökte hitta bra positioner. Ett tag va det jätteskönt att stå framåtlutat och hålla mina händer på Martins knän som satt på en stol framför mig. Kommer ihåg att Linda kom in en sväng innan hon skulle gå hem och då hade jag riktigt ont och kunde inte riktigt fokusera på vad hon sa. Malin, vår barnmorska kom in och pratade lite och frågade lite om jag funderat på någon smärtlindring. Jag sa som det var att jag kunde tänka mig epidural (ryggmärgsbedövning) men massage och lustgas var det som jag främst ville ha. Sen skulle hon känna hur mycket jag öppnat mig, då hade jag riktigt riktigt ont och hade lite svårt att ligga ner på en position. Hon sa ganska snabbt att jag öppnat mig 8 cm och jag minns att innan hon ens hann säga det tänkte att jaha, nu kan jag ju inte få någon bedövning. Och mycket riktigt sa hon att det hon nu kunde erbjuda var lustgas.

De där minuterna (för det handlade om minuter) innan jag fick krysta är lite luddiga men jag vet att Stina, barnmorskestudenten masserade nedre delen av ryggen för där tryckte det och värkte som mest. Hon knådade på hela tiden även när jag ändrade vinklar och ställningar och det kändes som att det hjälpte riktigt bra. Samtidigt hade jag börjat svettas och jag vet att Martin försökte ge mig något att dricka och jag drack en mun eller två och sen ville jag absolut inte ha mer, det va jätteäckligt. Martin baddade min panna med en fuktig trasa och det var också väldigt skönt, det enda jag koncentrerade mig på egentligen var vad Malin sa till mig och att andas i den där lustgasmasken. Tyckte att lustgasen var ganska äcklig och vissa stunder mådde jag illa av den men att andas i den fick mig att fokusera på att slappna av i värkarna, men det gjorde riktigt ont och jag var förvånad över att de var så starka så fort.

Någon gång sa Malin till mig att jag skulle ställa mig på knä, jag tror att jag skrattade inombords. VA hur hade hon tänkt att jag skulle kunna vända mig, röra mig överhuvudtaget, men jag sa bara ja och gjorde det. Och det var en väldigt skön ställning och tydligen hjälpta det bebisen att hamna längre ner så att det skulle bli lättare att krysta sen. Martin peppade mig hela tiden och sa att jag var skitduktig, han har sagt efteråt att han var otroligt imponerad för på slutet verkade det som att jag hade riktigt ont. Lustgasen höjdes lite men det var inte så bra, jag blev lipig istället för fokuserad och stark så det sänktes igen. Någon gång innan krystandet började satte Malin ett till dropp i armen på mig, inte med värkestimulerande utan med vätskeersättning eftersom jag drack så dåligt. Jag kommer faktiskt inte ihåg så mycket av detta för jag var så otroligt fokuserad, långt borta men jättefokuserad på vad Malin och Martin sa.

Jag frågade ett par gånger när jag egentligen skulle få börja krysta och när Malin äntligen (det kändes som ganska lång tid) sa att det var dags då fick jag superkrafter. Det kändes så bra att äntligen få krysta och hjälpa kroppen med det den höll på med. Just då kändes det som att det var det enda att göra, det kom naturligt vilka muskler jag skulle använda. Det jag inte riktigt hade koll på var andningen, jag kippade efter luft och Malin fick påminna mig om att andras djupt och länge, helst i lustgasen.

Tyckte inte alls att det var många krystvärkar, i min värld kändes det kanske som 4-5 innan Malin sa. ”Therese nu är det en kryst kvar, sen kommer bebisen”. Då var det som att kroppen sa, nej tack nu går vi hem. Jag tror att jag blev lite rädd och lustgasen funkade inte riktigt. Som tur var fick jag tillräckligt lång tid på mig innan värken satte igång för att Malin skulle hinna lugna mig, få mig att lyssna på henne. Jag minns att jag tänkte tanken, och tydligen sa det också ”jag kommer gå sönder”. Men helt plötsligt var värken över och jag känner hur något halkar ur mig. Jag minns inte att jag försökte se, jag lutade mig tillbaka och kändes mig så jäkla lycklig, kanske för att det var över, men mest för att jag klarade det!

Sen ser jag Martin, men tårar i ögonen och helt förundrad och stolt, över mig! Jag frågade vad det blev och Malin sa, vänta vi ser inte än. VA? Ser ni inte, men Martin sa, ”jag tror att det är en pojk”. Jag minns inte om Martin klippte navelsträngen före eller efter jag fick upp honom på mitt bröst, men klippte gjorde han i alla fall. Hörde att bebisen gnydde lite och det kändes ju bra, låta ska dom ju göra.

Upp på mitt bröstet kom äntligen en liten gosse, skrynklig, väldigt ljus och otroligt vacker. Då kommer mina tårar också det går inte att beskriva känslan bättre än lycka!