När Noah kom till världen del I

För ett halvår sedan började historien om när Noah, vår älskade son äntligen kom ut till oss. Jag har de senaste månaderna börjat känna att jag vill skriva ner förlossningsberättelsen, för det är ju verkligen så att man glömmer mer och mer, samtidigt som vissa minnen och känslor blir starkare och starkare ju mer Noah växer och får mer personlighet…så here it goes.

Torsdagen den 19 februari runt 15.30 på eftermiddagen var jag mitt uppe i bullbaket. Jag hade varit hemma i nästan 3 veckor från jobbet och jag kände mig ganska utvilad och väldigt förberedd på vad som skulle hända. Med det menar jag att vi redan hade fått en tid för igångsättning på onsdagen veckan efter. Inte för att graviditeten varit jobbig eller svår utan för att det är standard att inte behöva gå över tiden när man tagit insulin under graviditet. Å ena sidan kändes det skönt att veta att jag inte skulle behöva gå över tiden eftersom det egentligen varit min enda och stora skräck inför graviditeten. (Det hjälpte ju inte heller att jag hade en vän som gick igenom just precis det och hon mådde inte speciellt bra.) Å andra sidan känns det ju naturligtvis bäst om kroppen själv säger till när det är dags. Det som gjorde att jag kände mig redo var nog också att jag tyckte att jag läst allt om vad jag ville och behövde veta om förlossningar. Jag och Martin hade pratat igenom vad vi ville och inte ville och hur vi skulle handskas med det på plats. Men det alla viktigaste och mitt bästa råd till andra som ska gå igenom samma sak är att försöka att inte ha för detaljerade föreställningar om hur det SKA gå till. Jag hade väldigt få förväntningar på hur det ”skulle bli”, jag lyssnade inte på en massa förlossningsberättelser och skapade inte en drömbild om hur jag hoppades att det skulle bli. Min inställning var att ”min förlossning kommer inte bli lik någon annans, för alla förlossningar är individuella”, det kändes bra för då blev det inte en besvikelse om det inte hände på ett visst sätt.

Jag väntade iaf på min jäsande deg och skulle gå till badrummet för att tvätta händerna, då helt plötsligt känner jag hur lixom en liten ballong sprack med ett mjukt poff och jag blev blöt på insidan av låren. Hmmm tänkte jag, det här kan inte vara något annat än vattnet som gått. Sprang så gott jag kunde in i duschen, och fick faktiskt med mig telefonen i farten. Jag hade så gott som precis lagt på luren efter att ha pratat med Martin så jag småskrattade lite när jag ringde upp honom igen- stackarn han hinner ju inte jobba utan att jag ringer stup i kvarten. Det hade varit ganska dåligt väder hela veckan och idag var det riktig snöyra. Martin befann sig i Kungshamn och vädret var inte bättre där, massa snö och kurviga vägar hem. Han satte sig iaf i bilen och åkte hem direkt medan jag ringde till förlossningen för att kolla vad vi skulle göra härnäst. Jag hade ju inga värkar så det kändes inte som att det var någon panik, det var bara svårt att parera floderna som rann ut ur mig så fort jag rörde mig. Vi fick i alla fall en tid vid 18-tiden för att kolla om det verkligen var vattenavgång (låter så fånigt eftersom det inte kunde vara någonting annat) men det skulle man iaf göra. Martin kom hem med andan i halsen och McDonaldspåsen i andra, han såg en lååång natt framför sig på förlossningen utan mat (tror en viss Jonas hade skrämt upp honom, ”man får ingen mat alls där- inte ens kaffe!”). Vi slängde i oss lite mat och sen fick vi packa oss ut i snön igen, vi lade en massa underlägg på sätet så att jag inte skulle blöta ner allting och så åkte vi till NÄL.

Ryktet hade tydligen spridit sig väldigt snabbt genom Martins jobb så vi hann inte ens komma fram till sjukhuset innan vi fick sms. Men vi var väldigt lugna eftersom jag fortfarande inte hade några värkar. Väl på sjukhuset fick vi träffa en jättegullig barnmorska som satte CTG på magen men hon såg inte heller några tecken på sammandragningar. Sen kom en stressad läkare som kollade vattenavgången, det hade nog jag också kunnat se att om det flödade vatten ur en livmoder så va det vattenavgång…

Men eftersom jag inte hade några värkar fick vi åka hem och sova och så fick vi en tid klockan 10 på morgonen efter. Så det va bara att sätta sig i bilen och åka hem i snöyran igen, men det kändes helt ok, hoppades ju verkligen att det inte skulle sätta igång när vi kom hem så vi hade fått vända. Vi gjorde ett stopp på torp för att inhandla diverse mat till Martin, för nu visste vi ju att det skulle födas barn nästa dag. Vi somnade ganska sent men både jag och Martin sov riktigt bra den natten.